Mitt intryck är att Första Maj i Sthlm  går igenom  en  generationsuppdelning.  I Humlegården samlas SAP:s vördade geronter i alltmer glesnande led  för att så småningom  linka  ner till   Norra Latin och  N. Bantorget.  Jag cyklade förbi där.   Applåderna var matta:  Mest verkade det handla om att ta en fika och få göra sin plikt.

På T-Centralen fanns ytterligare en samling  äldre folk:    Röd Front.   Talaren bröt på Göteborska.  Kanske ett hundratal personer som slutit upp bakom stalinismens fanor  ( KPMLR måste det  väl ha varit ? ). 

På Medborgarplatsen fanns Vänsterpartiet,  Rättvisepartiet Socialisterna,  feminister m.fl. m.fl. /  som drog kanske ett par tusen personer - många unga.   Ett tåg med musik::  sambarytmer,  ghananesiska trumrytmer,  blåsorkester.  I  Kungsan växte folkhavet till säkert långt över tvåtusen.  Svårt att uppskatta. 

Man kände igen folk från 68-generationen o Vietnamrörelsen - men också påfallande många yngre invandrare,   nya svenskar och mycket ungdomar.   Vänsterpartiet  fick en  karnevalsaktig stämning tack vare alla trumgrupperna.  Dessa fortsatte spela runt om i Kungsan.  Det känns självklart att såna här tillställningar  ska använda   musik och dans som en solidaritetsyttring med de länder som  plågats av Europa.    En hel del folk hade också kommit för att  höra på Timbuktu -  en  färgad rappare som rappar på bred skånska.   För mig var han ny -   hörapparaten höll på att trilla ur!  Med innehåll i o humor i  texterna.  

Senare i femtiden passerade jag söder .  Då kom ett jättelikt oordnat tåg med anarkister och "reclaimare".     Det måste ha varit  uppåt två tusen - uppvaktade  av  Stockholms samtliga  polisbilar o helikoptrar ovanför.    Det verkar som om anarkisterna för närvarande gör det som Vietnamrörelsen gjorde på 60-70-talet. 

Här var det  klart och tydligt att ordningsmakten  kände sig föranledda att  sätta sig  i respekt.   Ungdomarna  rörde sig över hela  Ringvägen ,  på båda sidor och i körbanan med en  buss i spetsen som dånade ut en  hotfull  o  medryckande  musik.   Jag följde inte med ända upp i Vita Bergsparken.  Hundratals nyfikna verkade strömma till   för att få vara med om någon sorts rituell urladdning.    Jag tänkte på maj 68. Senare berättade min dotter att ca 5000 ungdomar genomfört en fredlig gratisfest i solidaritetens tecken, med ett uppbåd av artister.

Det  verkar ske en förskjutning i alla  vänstergrupper  mot frihetliga tänkesätt.    Socialismens chans är att manifestera sig genom en karnevalisk rörelser,    kärlekslära -  inte genom att tåga i  marschtakt och ropa  "krossa kapitalet". Eller ståndaktigt sälja bulletiner.   De gamla partierna hänger kvar i  disciplinära former - men  samba och love-ins  fungerar helt enkelt bättre mot de rikas Nekropolis.   "Rocka röven av högern".

Här lite bilder

Och talen?  Om Irak-kriget förstås. 30-årsminnet av Vietnam.  Om orättvisan i samhället.  De apatiska barnen.   Eftersom man har hört mycket av innehållet och om igen  i medierna blir talen ofta perifera.    Svåra att engagera sig i.    Det måste till något speciellt för att väcka publiken.  

Vad som fascinerar med första maj är ansiktena,  människorna som utstrålar någonting annat än när vi bara  konsumerar el jäktar runt i vardagen.   Det finns ett speciellt allvar,  en speciell skönhet  i ett stort förstamaj-tåg.   Jag  tänker sig att   människor har  samlats på gatorna  sen 1700-talet och ibland  fått stora  framgångar,  men också har lurats och  drivits tilbaka.   

I Brechts sång heter det: 
Vem tillhör morgondagen?
Vem tillhör denna Jord? 

Hälsning!

Gunnar Thorell

http://www.humanistgruppen.tk/